Åh alla dessa val...
I bland blir jag så trött på alla dessa valmöjligheter. Man ska välja kläder på morgonen, man ska välja frukost, man ska välja vad som ska prioriteras under dagen, man ska göra hundra val i matvarubutiken, man ska välja tv-kanal, välja jobb eller utbildning, välja tapeter, välja skor, välja bil, välja partner o s v.
När valen helt enkelt för många och då kan jag bli vansinnigt velig. Det är hur jobbigt som helst - ska jag ta svart eller vit?.....hm....vit, nä förresten, svart.....eller....kanske vit ändå....fast svart är ju snyggt....Fastnar jag i det tänket så kan jag antingen hålla på hur länge som helst, eller också går jag därifrån utan att ha fattat något beslut alls. Det tredje alternativet är att jag till sist väljer svart men ångrar mig senare och byter till vit :-)) ha ha.
Skämt å sido så visst kan det vara ett privilegium att ha alla dessa möjligheter, man kan göra vad man vill av sitt liv. Samtidigt skapar det en prestationsångest då man vill att allting ska bli så bra som möjligt, det näst bästa är inte bra nog. Man lägger ner så mycket tid och möda på att skapa det perfekta livet att man inte orkar njuta av det.
Vilken tur att man åtminstone slipper välja sina föräldrar och sina barn. Det kanske är därför som kärleken till dem känns så genuin och liksom självklar. Där behövs verkligen ingen ångervecka.
När valen helt enkelt för många och då kan jag bli vansinnigt velig. Det är hur jobbigt som helst - ska jag ta svart eller vit?.....hm....vit, nä förresten, svart.....eller....kanske vit ändå....fast svart är ju snyggt....Fastnar jag i det tänket så kan jag antingen hålla på hur länge som helst, eller också går jag därifrån utan att ha fattat något beslut alls. Det tredje alternativet är att jag till sist väljer svart men ångrar mig senare och byter till vit :-)) ha ha.
Skämt å sido så visst kan det vara ett privilegium att ha alla dessa möjligheter, man kan göra vad man vill av sitt liv. Samtidigt skapar det en prestationsångest då man vill att allting ska bli så bra som möjligt, det näst bästa är inte bra nog. Man lägger ner så mycket tid och möda på att skapa det perfekta livet att man inte orkar njuta av det.
Vilken tur att man åtminstone slipper välja sina föräldrar och sina barn. Det kanske är därför som kärleken till dem känns så genuin och liksom självklar. Där behövs verkligen ingen ångervecka.