gikas

Det var en gång....när jag fyllde 6-7 år som jag äntligen skulle få en apa som jag tjatat och längtat efter länge. Mamma och jag gick till ett varuhus och jag fastnade direkt för en orange, långhårig apa med ett brett leende. Han fick namnet Nils och från den stunden var vi oskiljaktiga.

När jag flyttade till lägenheten efter skilsmässan så var apan försvunnen till min stora sorg, kändes som att han alltid varit med. Jag letade överallt och hade en stor ångest över att jag kanske hade råkat kasta honom. Lustigt nog så träffade jag då en annan Nisse med hår på bröstet som faktiskt kan apa sig rätt bra emellanåt, så det fick väl bli min tröst. 

Då vi senare köpte huset så dök plötsligt min gamla vän upp igen i en av flyttlådorna. Hur jag hade kunnat missa att han fanns där är en gåta än i dag, men det kanske var så att han gav plats för en ny kärlek. Nu hoppas jag att han aldrig mer försvinner utan troget följer mig resten av livet. Sköter jag mina kort väl så kanske båda mina älskade Nils:ar gör det :-)  Håll med om att den här killen har ett riktigt charmigt leende, inte konstigt att man blev kär: