Tårar
När jag var yngre trodde jag nästan att det var något fel på mig som aldrig blev berörd av något sorgligt i filmer på tv, kompisarna var blöta i hela ansiktet, men inte jag. Tyckte nästan det var mesigt av de andra att lipa för något som ändå inte var på riktigt. Inte ens hunden Lassie fick mig att blinka lite extra. Några år senare hände något som förändrade mig totalt - jag blev mamma. Efter det kom sentimentaliteten smygande, första gången minns jag så väl; en försvunnen unge återlämnades till sina föräldrar i en tv-deckare och jag fick verkligen kämpa för att inte ryckas med av deras lyckotårar. Numera är det helt kört, jag kan varken se Oprah, Extreme homemakeover, Spårlöst försvunnen, välgörenhetsgalor eller ens dr Phil utan att tårarna sprutar. Vad beror det på? Är det den egna familjen och livets erfarenheter som gör att man kan relatera mer till personerna i tvn, att man förstår dem bättre än vad man gjorde som ung? Efteråt känns det lite dumt när man sitter där med sitt gråtsvullna nylle och hulkar, varför tittar jag på de där programmen när redan innan vet att jag kommer att börja grina? Kanske för att man varje gång lär sig en aning mer om vad som verkligen betyder något i livet. En annan sak som får mig att gråta är lökhackning. På bilden testade jag om googles kan förhindra att tårarna rinner - det funkade inte alls kan jag avslöja.