gikas

Tänk vad mycket som har hänt teknikmässigt bara sedan jag var barn. Det var ju visserligen ganska länge sedan, men ser man till mänslighetens historia så var det typ nyss. Hur som helst så började vi prata om det i dag på jobbet och då var det någon som nämnde Movie Boxen, den där lådan man kunde hyra för att se film på om ens föräldrar inte hade varit moderna nog att köpa en egen VHS-Video. Det var inte alltid de fungerade. Då fick man gå/cykla (jo, det är sant, man åkte inte alltid bil på den tiden) tillbaka och byta. Ibland hackade filmen så man fick gå/cykla tillbaka och byta den också. Victor, 19 år verkade redan då rätt nöjd över att vara född på 90-talet. Sedan började vi snacka kult-rullar, filmerna som alla snackade om, skådisarna alla blev kära i. Grease, En officer och en gentleman, Top Gun. det visade sig att det inte bara var jag som var gammal nog att sukta när Richard Gere kom in på fabriken i sin vita uniform och bar ut sin flickvän därifrån, tjejerna som är 10 år yngre mindes också den scenen. Victor däremot hade inte en susning. 

Jag minns brorsans första tv-spel, en streckgubbe som man kunde få att springa och hoppa genom en liten joy-stick som man skulle föra fram och tillbaka så snabbt som möjligt. Vi tyckte det var jättekul. Det fanns tennis också, två streck på sidorna som bollen studsade emot - coolt va? Hi hi. Där har det hänt en del. 

Min första dator på jobbet var en s k "stans", ett svintungt bord med en liten svart/vit skärm och ett klumpigt tangentbord. Den hade en enda uppgift, vad minns jag inte men jag tror att jag registrerade någonting som jag sedan fick ut listor på. Det var 4 grabbar som hjälptes åt att bära när den skulle tas ur mitt rum och ersättas av en riktigt dator, modell stor och klumpig. 

Parallelt använde jag en skrivmaskin för brev, offerter och sånt. Det gick åt mycket tippex för skrivfelen. Blev helnöjd när jag fick en ny elektrisk variant liknande denna som faktiskt klarade att radera några tecken själv. High Tec.

När jag var ung fanns inte Spotify, då fick man vackert sitta beredd med ett finger på "REC" och det andra på "PLAY"knappen för att kunna spela in exakt då Ove Kindvall på radioprogrammet Tracks slutade snacka och låten kom igång. Oftast började han surra igen innan man hunnit tona ut ljudet och då fick man skynda sig att spela tillbaka och göra om slutet innan det var dags att spela in nästa låt. Det blev sällan riktigt bra, men gratis i alla fall. Kom ihåg att ju större bergsprängare (bandspelare) man hade, desto häftigare. Nu är det precis tvärtom, ju mindre desto coolare. 

Ja visst har det hänt en del sedan dess och jag tror inte jag är ensam om känslan av att inte riktigt hänga med i svängarna. Precis när man lärt sig vad HDMI, GB HDD, USB, DLNA, LED och Wide Colour Enhancer betyder (not) så kommer det något nytt med 10 gånger bättre prestanda. Var tar det stopp någonstans?