gikas

Vad hände?!? Jag hade ställt väckaren på 8 men vaknade 12!!! Visserligen mer utvilad än på länge, men ändå...jag missade ju en halv dag! Nisse gav Ines vällingen i morse och efter ett tag hade tydligen de också somnat igen så det blev inte som det var tänkt. Jag och "skruttis" skulle ju gå på Öppna förskolan och efter lunch var det tänkt att jag skulle hinna med premiärvändan till gymmet innan Nils åkte till båtbygget. Kändes snopet att jag sov bort allt det roliga, men precis när jag satt och var sur på mig själv så ringde Annika N och ville ha sällskap i Birsta. Vi lunchade tillsammans över en kletig (men smarrig) kebab och avverkade troligen de flesta butikerna. Annika hittade en del fynd, men själv kom jag därifrån med bara en flaska hårmousse som utlovade "mer lyft i hårbotten" (please funka!). På tisdagar kör de ett koncept som kallas "Hemmakväll" i Birsta City. Det brukar vara fina erbjudanden i butikerna, lite underhållning och annat extra. Trubaduren som spelade idag var superduktig och körde en massa bra rockballader. Jag och Ines satt kvar ett tag och njöt när Annika åkt. Ines diggade och applåderade mest av alla till gitarr-killens förtjusning, ett riktig litet mini-fans tänkte han nog. En man bredvid oss började prata och sa att hon hade de blåaste ögon han sett - så sant. Lilla blåögda Ines somnade ganska snart när vi kom hem och nu är det bara att hoppas att jag också kan det med tanke på min överdrivna sovmorgon tidigare i dag.  

Idag fyllde jag 30 plus plus plus....eller nåt...? Hur som helst så hade familjen fixat med en god middag, vin och tända ljus när jag kom hem från en Gangstar-visning. Alla ljus rymdes inte på tårtan men jag hade fullt sjå att blåsa ut två så det räckte gott (de tändes igen så fort man blåst ut dem så det måste ha varit något slags skämtljus). Fick fina presenter också, ett snyggt halsband från Nils, en skön skrivbordsstol från mor & far, en önskad ansiktsrengöring från brorsan och det bästa av allt - härliga kramar från ungarna.   

Stora parkeringar brukar vara bokstavsmarkerade för att man lätt ska komma ihåg var man ställde bilen. Mamma var i Birsta idag och när hon låste bilen noterade hon noggrant att hon stod precis under "P", P som i Pelle....När shoppingen var över och hon ställde sig för att spana efter P märkte hon att det fanns åtskilliga "P som i Pelle" - eller kanske man ska säga P som i "Parkering"!!! Man kan ju undra varför de har satt ut alla dessa P-skyltar i Birsta? Finns det verkligen någon som funderar över var man får ställa bilen när man kommer dit? - Få se nu...var kan parkeringen vara...öh??? Ingen har fått veta hur länge hon letade efter bilen, men ett gott skratt fick vi i alla fall.

Nu äntligen ska hallen på nedervåningen få sitt efterlängtade lyft! Bort med furutak, knottriga, sandspacklade väggar och bränd fjällstugepanel - in med lite ljus. Vi fortsätter med den ljusa fondtapeten i trappen hela vägen ner och målar tak, panelväggar och dörrar helt i vitt. Inte världens snyggaste panel precis, men det blir för mycket ombyggnation om vi ska plocka bort den. Det kommer i alla fall att kännas mycket ljusare och trevligare att vara där nere så då ska vi göra i ordning en fungerande arbetsplats med ordning på dator, pärmar, pennor och annat plock. Redan efter grundmålningen blev den en helt annan rymd och känsla i utrymmet, tänk vad lite färg kan göra! I samma veva är det tänkt att fortsätta fräscha upp de två rummen nere så att de två äldsta kidsen får lite trivsammare.

Jag blev helt chockad då jag såg David´s nya tatuering i en tidning - vad ska Victoria och Nisse tro?!?

När mormor & morfar är här så kommer alltid kortleken eller sällskapsspelen fram på kvällarna. Kortspelet "Plump" är mest populärt där man ska ange i förväg hur många "stick" man beräknas ta under spelomgången. Det är inga problem att få ungarna att lägga undan datorer och stänga tv:n när mormor & morfar är här för de sitter hellre och munhugger med morfar om vem som ska vinna eller försöker locka fram mormors ohärmbara asgarv som får alla runt omkring att också skratta så tårarna rinner. De bor i Stockholms-trakten så det blir inte så tätt mellan besöken, men kul har vi när vi ses.

Förr åt jag bara typ vanlig mjölkchoklad och kexchoklad. Var egentligen inte speciellt förtjust i det överhuvudtaget, det var sega råttor och gelehallon som gällde. Mörk choklad gick bort helt. Sen hände något en jul för ganska många år sedan då min dåvarande make fick en stor säck med fin belgisk choklad från sitt jobb. Jag blev lite imponerad av alla fina förpackningar, men skeptisk till att det skulle smaka gott. Jag tog en bit här och en bit där och det var faktiskt inte så tokigt.....kan erkänna så här i efterhand att jag åt upp alltihop nästan själv (Krille var redan less på alla askar de hade fått) . Efter den julen med "riktig", välgjord fin choklad så var alla de vanligaste sorterna på affären ingenting i jämförelse. Jag lärde mig uppskatta en hög kakaohalt och fick även upp ögonen för tryffelpraliner. Må-bra filmen "Chocolat" av Lasse Hallström var också en inspiration i denna nya värld av smakupplevelse. Tänk en bit mörk choklad till kaffet eller en härlig chili-tryffel till ett glas rött vin - det är sånt som sätter lite extra guldkant på tillvaron!

Som Gangstarsäljare får man alltid ca 10 nyhetsplagg i mitten av säsongen och nu står jag och stampar av nyfikenhet för de ska komma vilken dag som helst. Säljstart nu på fredag och det finns även fem nya vuxenplagg till försäljning på prov i en begränsad upplaga (släpps idag med risk för snabb åtgång). Jag har sett allt på bild och får nästan lite ångest för det är en hel del jag vill ha. Vissa är bara ett måste!!! Tyvärr får jag inte visa några bilder på de nya barnplaggen förrän på fredag, men håll utkik för det kommer... 

När alla är hemma är vi ganska många i familjen - 7 st - så det är ju ingen standardfamilj precis. Därför är det lite kul att kolla på tv-programmet där familjerna med många barn försöker att få tillvaron att gå ihop. Mest beundran får 10-barnsfamiljen där mamman och pappan alltid verkar ta saker och ting med ett leende. "Bilen vill inte starta" ha ha skrattade mamman när hon skulle iväg och handla typ 12 kassar mat för 3500:-. När man ser sånt så skäms man lite, vi har hälften så många barn varav alla utom en i princip är självgående, men jag skulle ändå bli galet uppstressad om inte bilen skulle starta och jag känner mig helt chockad varje gång jag lämnar affären över hur dyrt allting är. 
 
I går träffade jag och Annika en annan typ av "Familjen Annorlunda" när vi satt på en av stans krogar (Oscar´s). Gänget bestod av sex personer och mannen presenterade dem som hans 2 döttrar, hans f d fru och hennes sambo samt hans nuvarande fru - alla ute och roade sig tillsammans. Helt underbart sköna personer som struntade fullständigt i åldersnoja, utseendefixering och bitterhet mot gamla ex. De var kramades, skrattade och gav järnet på dansgolvet och struntade fullständigt i vad andra skulle tycka. Jag och Annika blev så inspirerade att vi genast började smida planer på att hitta på något liknande med de äldsta barnen och våra mödrar (inte ex), fast vi förlägger nog för säkerhets skull partajandet till någon Ålandsbåt så ungarna kanske inte tycker det är fullt så pinsamt att se oss dansa bland folk, ha ha.
 

Ines älskar sin babysång, all musik för den delen. Hon hoppar upp och ner eller dansar med gungande knän och höfter så fort hon hör minsta musiksnutt. Under melodifestivalen kröp hon närmare tv:n och blev helt galen när det var lite fart i låtarna. Efteråt gjorde hon som publiken och applåderade ivrigt. Hon kommer nog att bli en sån som står längst fram vid kravallstaketet på alla konserter när hon blir stor. Därför är babysången ett "måste" för oss båda som vi inte gärna missar. Det är ju samtidigt en social grej att få träffa andra mammor och barn, få snacka lite över en fika. Vi turas om att baka och det brukar vara grymt smarriga saker som bjuds. Första gångerna kändes det lite fånigt med ramsorna och rörelserna, men nu har man vant sig och med hjälp av flera duktiga "sångerskor" så låter det riktigt fint emellanåt när vi sjunger visor. Förutom att barnen tycker det är kul så ska det visst vara bra för deras språkutveckling också, så man kan säga att vi förenar nytta med nöje. (Andra bilden tog jag precis innan vi åkte. Ines blev en vandrande, eller kanske krypande, reklampelare för klädmärket jag säljer - Gangstar. Pyjamasen på första bilden är förresten också därifrån).

Precis när jag och Ines kom på att vi skulle börja besöka Öppna förskolan så stängde kommunen den. Vi hann bara gå en gång. Trist när besparingarna ska drabba barnen. Som tur var så ställde kyrkan upp med en ny lokal som vi får vara i en dag i veckan. Det blev faktiskt helt perfekt, killen som håller i det hela är toppen och uppslutningen är bra. Eventuellt kommer det att vara öppet fler dagar längre fram men de vill prova en dag till att börja med och se var det leder. Idag hade jag med mig Gangstar-kollektionen och visade upp kläderna som fick ett mycket positivt bemötande. Dessutom kom Sundsvalls tidning i syfte att göra en uppföljning apropå stängningen av den tidigare Öppna förskolan. Har jag tur så lyckades jag gömma mig på bilderna som togs.  

Huset vi bor i är från 1966 och när vi flyttade in så blev det en hel del renovering för att skapa varsitt rum till barnen. Senaste projektet var köket som egentligen skulle bytas helt, men det fick bli en billigare "ansiktslyftning" i stället när jag fick beskedet att jag blir arbetslös. Luckorna var tidigare blå-lila så bara att måla dem vita gav ett helt annat lugn åt rummet. Använde också rest-tapeter från fondväggen i hallen som räckte precis. En ommöblering gav också betydligt bättre rörelsefrihet och lekyta åt Ines och hunden Egon. Mycket finns naturligtvis kvar att önska, man önskar att det fanns både mer tid och pengar, men vi tar en sak i taget.  

När jag fick syn på en annons med en liten cool kille i skinnjacka och tuff mössa i tidningen Mama så blev jag nyfiken vad det var för klädmärke och kollade in på deras hemsida www.gangstar.se. Det visade sig att kläderna säljs genom hempartyn och när jag ville ha en visning så fanns det ingen säljare i Sundsvall. Jag föreslog därför mig själv eftersom det verkade kul. Särskilt under föräldraledigheten då man verkligen uppskattar att kunna tjäna en slant extra samtidigt som det är kul att träffa folk och komma hemifrån en stund ibland. Om du som läser det här har barn mellan 0-6år och vill ha ett party eller handla själv så är det bara att höra av sig ;-)

Nu i mars skulle jag egentligen ha börjat jobba igen efter föräldraledigheten, men p g a övertalighet så har jag fått arbetsbefrielse under uppsägningstiden på 6 månader. Efter 21 år på samma arbetsplats så blir jag alltså arbetslös till hösten. Känslorna är delade, å ena sidan så kan det ju verkligen vara dags att prova på något annat, å andra sidan var det ju synd att det skulle hända just nu då det är lågkonjunktur och man verkligen måste slåss om jobben. Fast tajmingen gynnar ju samtidigt Ines som slipper börja alltför tidigt på dagis, plus att jag verkligen får tid på mig att tänka igenom vilken väg jag vill gå. Ska jag söka mig något liknande arbete eller kanske studera och försöka komma upp en lönenivå eller två? Det är dags att bestämma vad jag vill bli när jag blir stor eftersom jag redan är "stor" för länge sedan.  

Nu har jag lärt mig göra kolbullar. Smeten är enkel; 1,5 l mjölk, ca 8-10 dl vetemjöl, 6-7 ägg och lite salt som man vispar ihop. Som pannkakssmet fast tjockare kan man säga. Vi brukar hälla upp smeten i petflaskor och ta med på skoterturen. Absolut godast blir kolbullarna om man steker lite saltfläskbitar i flytande smör först innan man häller på smeten och gräddar på båda sidor. Till den färdiga kolbullen serverar man en rejäl klick lingonsylt. Mmmm....
För några helger sedan var vi i Sidsjö (Jämtland) där Nils har sin stuga och åkte skoter med några vänner. Härligt att få sig en skopa friskluft och "bara vara". Ines fick sin allra första skotertur och det verkade hon trivas med för hon somnade gott i min famn så fort vi åkte iväg. Nils hade nog aldrig kört så försiktigt som han gjorde då, så jag gissar att han har ett uppdämt behov av en grabbhelg i stugan utan ungar så han får leka av sig lite nästa gång.

Planerna var att jag skulle föda två barn i livet och de skulle komma före 25 års ålder, sen skulle jag vara för gammal. Så resonerade jag i tjugoårsåldern och så blev det - en pojke och en flicka såg dagens ljus precis innan "deadline". Runt 30 började dock deras far att prata om en sladdis och innan jag hann säga "kanske" så var trean ett faktum - en tjej till. Jag kände mig inte alls för gammal, tvärtom var det toppen att få barn i den åldern. Tre barn fick dock räcka, jag ville ju inte ha någon storfamilj med ungar överallt. Åren gick och tyvärr gick jag och barnens far skilda vägar. Hittade en ny kärlek och han och hans dotter flyttade in. Nu hade vi alltså fyra barn växelvis boende hos oss och var tvugna att köpa ett hus för att få plats allihop. Redan tidigt i vårt förhållande nämnde Nils att han "kanske vill ha ett barn till" och jag tänkte om han inte blir avskräckt av att jag redan har tre så borde ju inte jag heller avskräckas av ett sånt uttalande (även om det kändes helt galet att ens tänka på bebisar när barnen var så pass stora och 40-års strecket närmade sig med stormsteg). Sagt och gjort, jag gav en ny deadline (40 år) och den klarade vi på mållinjen när lilla Ines tog sina första andetag den 10:e januari 2008. Fyra underbara barn blev det, vilken tur att man kan ändra sig ibland!