Schizofren 7-åring
Samtidigt som jag skrev en jobbansökan idag så stod tv:n på och det var Oprah på 3:an. När jag tittade dit och såg vad programmet handlade om var jag tvungen att kolla. Det var ett reportage om en 7-årig liten flicka med svår schizofreni. Tydligen är det extremt ovanligt att barn drabbas, men vilken fruktansvärd sjukdom att leva med, både som drabbad och som anhörig. Ända sedan flickan var bebis så förstod föräldrarna att något var fel för hon sov nästan aldrig och började ganska snart titta efter något som ingen annan kunde se. Hon behövde ständig underhållning och när hon började prata så pratade hon ofta om sina "vänner" som fanns i närheten, osynliga för hennes omgivning. Alla barn kan ju få låssasvänner i fantasin, men för den lilla flickan var de högst verkliga.
Det handlade både om djur och människor och det hon berättade var så kusligt att höra för man såg på henne att det inte var någon lek. Bl a var det några råttor som hon kallade veckodagarnas namn och en liten flicka som hette "24 hours" (varför de hade såna namn visste ingen). Vissa av figurerna var onda och kunde säga åt henne att göra dumma saker som att skada sig själv eller andra. Hennes mamma berättade att dottern en gång frågat "- Mamma, hur bryter man nacken på sig själv?". För att skydda hela familjen hade man två lägenheter bredvid varandra där föräldrarna turades om att vara med respektive barn dygnet runt, de kunde aldrig vara tillsammans alla fyra. Stundtals var hon inlåst på sjukhus då hon mådde som sämst.
Båda föräldrarna mådde så dåligt över situationen och maktlösheten över att inte kunna hjälpa sin lilla flicka att de tvingats äta antidepressiva medel och t o m funderat på att sluta leva, men ingen av dem ville vara så självisk att lämna den andre kvar ensam med barnen. Vilken mardröm, tänk att aldrig kunna slappna av! För att flickan inte ständigt skulle styras av sina "vänner" så var de tvugna att aktivera henne konstant så att hon skulle tänka på annat i stället. Mamman och pappa motiverades att kämpa vidare för de få lyckliga stunder då flickan kunde slappna av och bara vara sig själv, de enda gångerna hon var lugn och glad.
I slutet av programmet så fick man veta att hon hade fått en medicinering som åtminstone gjorde tillvaron för familjen lite drägligare. Den raderade inte hallucinationerna, men gjorde det lättare för flickan att inse att hon inte behövde lyssna på dem alla gånger. Man undrar ju hur det kommer att bli när hon är äldre, hur länge hon själv klarar av att ha det så där. Nä förresten, jag vill inte veta - jag ryser bara jag tänker på det.
Det handlade både om djur och människor och det hon berättade var så kusligt att höra för man såg på henne att det inte var någon lek. Bl a var det några råttor som hon kallade veckodagarnas namn och en liten flicka som hette "24 hours" (varför de hade såna namn visste ingen). Vissa av figurerna var onda och kunde säga åt henne att göra dumma saker som att skada sig själv eller andra. Hennes mamma berättade att dottern en gång frågat "- Mamma, hur bryter man nacken på sig själv?". För att skydda hela familjen hade man två lägenheter bredvid varandra där föräldrarna turades om att vara med respektive barn dygnet runt, de kunde aldrig vara tillsammans alla fyra. Stundtals var hon inlåst på sjukhus då hon mådde som sämst.
Båda föräldrarna mådde så dåligt över situationen och maktlösheten över att inte kunna hjälpa sin lilla flicka att de tvingats äta antidepressiva medel och t o m funderat på att sluta leva, men ingen av dem ville vara så självisk att lämna den andre kvar ensam med barnen. Vilken mardröm, tänk att aldrig kunna slappna av! För att flickan inte ständigt skulle styras av sina "vänner" så var de tvugna att aktivera henne konstant så att hon skulle tänka på annat i stället. Mamman och pappa motiverades att kämpa vidare för de få lyckliga stunder då flickan kunde slappna av och bara vara sig själv, de enda gångerna hon var lugn och glad.
I slutet av programmet så fick man veta att hon hade fått en medicinering som åtminstone gjorde tillvaron för familjen lite drägligare. Den raderade inte hallucinationerna, men gjorde det lättare för flickan att inse att hon inte behövde lyssna på dem alla gånger. Man undrar ju hur det kommer att bli när hon är äldre, hur länge hon själv klarar av att ha det så där. Nä förresten, jag vill inte veta - jag ryser bara jag tänker på det.