gikas

När jag var ung skrev jag om dagliga händelser och tankar i en liten söt bok med lås, som dock alla kunde öppna hur enkelt som helst. Med den vetskapen så vågade jag aldrig skriva om riktigt känsliga saker, som t e x elaka saker om andra som jag var sur på, eller hela namnet på den jag var kär i. "E loves L" stod det bara och vem L var, visste bara mina närmaste vänner (och mamma).  

Nu är bloggen min "dagbok" och den fungerar ungefär på samma sätt. Jag skriver främst för mig själv, men med vetskapen om att andra kan öppna och läsa så utelämnar jag vissa saker som bara mina allra närmaste får veta. De flesta som läser min blogg idag har jag mer eller mindre själv valt, det är släkt, vänner och en och annan Gangstar-kund och det tycker jag bara är roligt - ni är varmt välkomna :)

Man har ju hört att andra som har lite större bloggar har råkat ut för taskiga och otrevliga kommentarer från anonyma personer som konstigt nog inte kan låta bli att läsa trots att de verkar reta upp sig på det som skrivs, en form av nätmobbare kan man säga. Ren avundsjuka tror jag. Vilket tråkigt liv en sådan person måste ha. Fattar de inte att ingen lever ett perfekt liv, inte ens den personen som har den mest perfekta bloggen? Tack och lov har jag inte råkat ut för någon sådan än i alla fall.  

Jag försöker prata med mina barn om faran med att "hänga ut" alltför privata saker på internet nu när de finns på MSN, Bilddagboken, Facebook, Bloggar och gu´vet allt. Man måste alltid tänka på vilken bild man ger av sig själv och sin familj. Alla andra behöver inte veta allt om ens person, då finns det liksom ingen återvändo om man en vacker dag ångrar det man skrev eller bilden man visade. Det gäller att tänka efter före. En dagbok i pappersform kan man riva bort sidor ur, men det som läggs ut på internet det stannar där för evigt.