gikas

Vi fick världens trevligaste besök igår kväll, Åsa och Johan som vi inte har träffat på alldeles för länge. Fanns mycket att prata om med andra ord. Till Ines stora lycka följde gullungen Charlie, dryga året, också med så hon fick känna sig som en stortjej och ta hand om honom. Hon älskar verkligen småbarn och bebisar - det bästa som finns! Känner igen det där från när Andréa var liten, hon var precis likadan....och är fortfarande. Egentligen inte alls konstigt att hon själv börjar längta efter att bli mamma trots att hon bara är 19 år. Fast hon inser ju att tillvaron helst bör vara ordnad först så några år till dröjer det nog. Jag var själv ganska ung, 22 år, när jag blev gravid med mitt första barn. Jag hade varit tillsammans med den blivande pappan i ungefär fyra år, jag hade lägenhet och fast jobb så förutsättningarna var det inget fel på. Däremot har jag i efterhand insett att jag fortfarande var ganska naiv och kanske hade behövt "leka av mig" åtminstone några år till, särskilt eftersom jag var lite av en "late bloomer". Jag tog visserligen igen en del av det senare, men den totala friheten som man har innan barnen kommer går ju aldrig att återskapa. Sen är det ju faktiskt så att det som följer med barnen är ju värt så mycket mer att jag definitivt inte ångrar något - alla fyra har varit planerade och efterlängtade (även om jag bara ville ha två från början). Livet förändras, man själv förändras och förutsättningarna förändras. Vad gäller personligheten så är man nog ungefär den samma hela livet, men de övertygelser jag hade som 20-åring har i mångt och mycket ändrats i och med nya livserfarenheter. Det är ganska skönt att ha dessa "vidgade vyer" över saker och ting, men ibland kan jag ändå önska att jag vågade lite mer, som man gjorde när man var yngre.