gikas

Jag är ingen s k "hästmänniska". Försökte verkligen bli intresserad under uppväxten då flera av mina kompisar mer eller mindre bodde i stallet, men hästarna var i största laget för min smak (särskilt deras tänder). För att liksom hänga med i snacket så skaffade jag mig ändå en favorit, lilla Tingeling som var minst och sötast i stallet - men jag vågade knappt gå in i hennes bås för hon var samtidigt lynnigast av alla hästarna. Beundrade helst de vackra djuren på avstånd och hade rätt många ursäkter för att slippa undan när någon van stall-tjej bad om hjälp. Antar att de genomskådade mig rätt snabbt.

Jag minns en gång när jag hängde med en kompis på en hopptävling och plötsligt fick ett par tömmar instuckna i handen med orden "håll i här, jag ska bara gå på toa". Hann inte blinka så stod jag där ensam med ansvar för världens största häst  (i mina ögon)! Hade den rört sig minsta lilla så hade jag förmodligen svimmat, men tack och lov så var den vänlig nog att stå still tills ägaren dök upp igen och jag kunde pusta ut. Då insåg jag att hästar är helt enkelt inte min grej.

Ella´s styvmor Ingrid är hästmänniska och innan jag hann säga "hästskit" så hade Ella introducerats i ridningens ädla konst. Första gången jag skulle följa med henne på lektion så stod jag där i stallet som ett fån (med tydliga flashbacks från barndomen) och undrade hur sjutton vi skulle få på hästkraken alla remmar och sadlar innan lektionen skulle börja - jag vågade ju inte ens gå in i båset och Ella kastade förebrående blickar på sin fega mamma. Som tur var dök det upp en tjej som kunde hjälpa oss så vi hann precis. Jag kände mig beredd att muta henne för att få samma service nästa gång, men tydligen skulle det finnas tillgängligt folk ändå varje gång så det skulle inte vara några problem...skönt.

Nu är Ella så duktig att hon fixar hästarna själv och det är rätt sällan det stämmer tidsmässigt för oss när hon ska rida, så oftast följer de med från pappans håll så jag slipper. Det är visserligen kul att se på ibland när de rider, men samtidigt läskigt för det är inte alltför sällan de små tjejerna ramlar av och det kan se rätt otäckt ut. I går var i alla fall jag och Ines och tittade på ridningen. Ines jublade och vinkade glatt åt alla stora "vov vov" (som hon kallade dem) när Ella & co red förbi på rad.