gikas

Det var nära ögat att vi missade Ines tid på ögonkliniken för att kolla upp hennes skelning. Både jag och Nils var helt borta i drömmens värld när lill-skruttan högt och ljudligt ropade på oss från sin spjälsäng och ville kliva upp. Nils rörde inte en fena så jag insåg att det skulle bli jag som skulle bli vällingfixare. Av okänd anledning (i bland tror jag nästan att det är någon osynlig som liksom uppmärksammar en på saker och ting som man annars aldrig skulle se) så vände jag mig om medan flaskan stod i micron och blicken drogs till kylskåpet där kallelsen satt. Ooiii, vilken panik det blev när jag insåg att vi skulle ha en kvart på oss att komma iväg för att hinna!...Men det gick. T o m Nils kom snabbt på benen när jag rusade in i sovrummet och skrek att vi måste skynda oss. Ines själv tog uppståndelsen med ro och tyckte det var jättespännande när vi väl satt där i väntrummet och pustade ut. 
     
Undersökningen gick fint och stumpan samarbetade ganska bra i de olika momenten. Hon fick följa en lampa med blicken, titta på bilder och kika in i en apparat (fast den gillade hon inte så det blev bara ena ögat).
 

Vi fick lära oss att synen utvecklas bara fram tills 7-års ålder så om ett synfel ska åtgärdas så måste det ske innan dess, gärna så tidigt som möjligt. Skelning är något man föds med och oftast beror det på att det ena ögat är dominant och att man har olika grad av synnedsättning på det ögat som inte hänger med riktigt. Nästa steg för Ines blir alltså att försöka fastställa om hon ser sämre på det ena och därför behöver glasögon alternativt lapp för det normala ögat. Det blir alltså en ny tid inom några månader hos en läkare. Sköterskans första bedömning var dock att synfelet i så fall verkar litet eftersom Ines hängde med så bra och inte missar i avståndsbedömningar eller så. Det lät bra tyckte vi.