Tänk vad man missar
Jag jobbar 40 timmar i veckan
Ines är på dagis i 50 timmar i veckan
Jag har hand om Ines i 31,5 vakna timmar i veckan
Av den tiden går det bort en hel del till vardagsgöra
Tänk vad stor del av hennes småbarnstid jag går miste om!
Jag är nästan glad över att jag blev utan jobb och fick chansen att tillbringa så mycket tid med henne de första två åren. Dessutom har hon ju sin pappa som genom sitt skiftjobb har möjligheten att minska hennes tid på dagis och ge henne mer tid med en av oss föräldrar i alla fall. Om man tänker på det så känns det helt galet att andra människor får mer tid med våra barn än vi själva, att det är andra som uppfostrar dem. Det vill till att man känner förtroende för dagispersonalen annars vore det alltför plågsamt.
Det borde finnas en möjlighet att kunna välja. Vårdnadsbidraget är en fin tanke, men det är nog inte tillräckligt. Det kanske är inställningen i hela samhället som behöver ändras, familjen måste få en högre status. Man bedöms oftast utifrån sin utbildning eller sitt yrke och det anses inte fint nog att vilja vara med barnen. Jag har haft samma inställning när alla barnen har varit små. Det är naturligt att vilja vara med dem så mycket som möjligt när de behöver det mest. På den tiden jobbade barnens pappa också heltid så då löste vi det genom att jag gick ner till 75% i arbetstid, vilket kändes som en enorm lättnad.
Ja det är inte lätt att vara förälder idag. Samtidigt som man vill ha mer tid med sina barn så vill man inte tillbaka till hemmafrutiden heller - finns det någon möjlighet att hitta en vettig balans mellan både jobb och familj i dagens stressade samhälle?
Ines är på dagis i 50 timmar i veckan
Jag har hand om Ines i 31,5 vakna timmar i veckan
Av den tiden går det bort en hel del till vardagsgöra
Tänk vad stor del av hennes småbarnstid jag går miste om!
Jag är nästan glad över att jag blev utan jobb och fick chansen att tillbringa så mycket tid med henne de första två åren. Dessutom har hon ju sin pappa som genom sitt skiftjobb har möjligheten att minska hennes tid på dagis och ge henne mer tid med en av oss föräldrar i alla fall. Om man tänker på det så känns det helt galet att andra människor får mer tid med våra barn än vi själva, att det är andra som uppfostrar dem. Det vill till att man känner förtroende för dagispersonalen annars vore det alltför plågsamt.
Det borde finnas en möjlighet att kunna välja. Vårdnadsbidraget är en fin tanke, men det är nog inte tillräckligt. Det kanske är inställningen i hela samhället som behöver ändras, familjen måste få en högre status. Man bedöms oftast utifrån sin utbildning eller sitt yrke och det anses inte fint nog att vilja vara med barnen. Jag har haft samma inställning när alla barnen har varit små. Det är naturligt att vilja vara med dem så mycket som möjligt när de behöver det mest. På den tiden jobbade barnens pappa också heltid så då löste vi det genom att jag gick ner till 75% i arbetstid, vilket kändes som en enorm lättnad.
Ja det är inte lätt att vara förälder idag. Samtidigt som man vill ha mer tid med sina barn så vill man inte tillbaka till hemmafrutiden heller - finns det någon möjlighet att hitta en vettig balans mellan både jobb och familj i dagens stressade samhälle?