Tjejsnack
Det är inte så tätt mellan tillfällena som man har chansen att få prata med ungarna en i taget i lugn och ro, men när det väl händer så är det mycket värt. Idag fick jag ha Andréa för mig själv några timmar och då passade vi på och körde ett långt tjejsnack.
Eftersom mina barn är på så olika nivå åldermässigt så handlar även samtalen om helt skilda saker, vilket är väldigt givande tycker jag. Det är hur gulligt som helst att lyssna när Ines berättar om en utflykt med dagis, men minst lika intressant att höra Pontus prata om sina karriärplaner efter skolan. Ju äldre de blir desto viktigare är de
här pratstunderna för annars tappar man bort varandra på vägen, det kan ju faktiskt vara så illa att man inte riktigt känner sina barn när de börjar bli stora. Man behöver ju inte veta allt (och det får man inte heller) men det underlättar om man har någorlunda öppen relation. Det är kanske inte så lätt alla gånger heller, vissa får man lirka med och låta det ta lite extra tid, medan andra har hur lätt som helst för att prata (jag har två av varje).
Det är ganska ofta jag har dåligt samvete för att jag inte pratar mer med kidsen, men så länge de är glada och mår bra så behöver jag nog inte känna mig alltför otillräcklig som förälder. Jag tror att de vet att jag finns där för dem och om de känner behov av att prata så tar jag mig tid för det. De är ju nämligen det allra viktigaste jag har!
Eftersom mina barn är på så olika nivå åldermässigt så handlar även samtalen om helt skilda saker, vilket är väldigt givande tycker jag. Det är hur gulligt som helst att lyssna när Ines berättar om en utflykt med dagis, men minst lika intressant att höra Pontus prata om sina karriärplaner efter skolan. Ju äldre de blir desto viktigare är de
här pratstunderna för annars tappar man bort varandra på vägen, det kan ju faktiskt vara så illa att man inte riktigt känner sina barn när de börjar bli stora. Man behöver ju inte veta allt (och det får man inte heller) men det underlättar om man har någorlunda öppen relation. Det är kanske inte så lätt alla gånger heller, vissa får man lirka med och låta det ta lite extra tid, medan andra har hur lätt som helst för att prata (jag har två av varje).
Det är ganska ofta jag har dåligt samvete för att jag inte pratar mer med kidsen, men så länge de är glada och mår bra så behöver jag nog inte känna mig alltför otillräcklig som förälder. Jag tror att de vet att jag finns där för dem och om de känner behov av att prata så tar jag mig tid för det. De är ju nämligen det allra viktigaste jag har!