Fick syn på de här "djuriskt" roliga små fotöljerna;
Idag på jobbet fick jag ett samtal från Ines dagisfröken och jag anade så klart direkt att det hänt något. "- Det är ingen fara, men..." började hon och det tycker jag var skönt för då vet man direkt att det är ganska lugnt. Ines hade snavat, fått fläskläpp och slagit ut en liten bit av ena framtanden men grät bara en liten stund så då bedömde vi båda två att det knappast kunde ha blivit någon större skada i munnen.
Mjölktänder är ju sköra så det kan ganska lätt gå flisor ur dem. Det hade varit värre om den blivit lös eller intryckt, då bör man ju kontakta både tandis och försäkringsbolag i fall det finns en risk att de permanenta tänderna skadats.
Nils hämtade Ines och då var det hur bra som helst, frid och fröjd - men sedan när jag kom hem blev det genast stort tandagnissel igen då hon kastade sig om min hals och skulle försöka berätta vad som hänt. Aningen överdramatiskt, men samtidigt gulligt för hon plockade snyftande ut nappen och visade fläskläppen och tanden.
Foto: L Svedin
- Vad tokigt att du snubblade, men nu är du väl glad igen? sa jag och då gick det genast över. Sen fick hon en mandarin som jag hade med mig och då blev hon ännu gladare. Det var då jag upptäckte att glasögonen också fått sig en törn, de var sneda, glaset hade nästan lossnat på ena sidan och båda glasen hade små repor....suck, jag har redan insett att vi kommer att bli välkända besökare på Synoptik. Hoppas de går lätt att fixa även den här gången.
Jag stod på Scorett och spanade in alla varianter av tygskor och undrade om jag verkligen skulle vilja lägga 440-990:- på ett par som mest troligt skulle bli både smutsiga och slitna på nolltid. Visst är de rätt snygga, men man får ju egentligen inte mycket för pengarna (särskilt vad gäller de dyrare varianterna). Hittade ett par gråa jag gillade och trodde inte mina ögon när jag såg priset, 200:-! Då blev det så klart ingen tvekan längre, jag slog till direkt. 
När jag gick ur gymnasiet och började jobba så hade vi inga datorer (Ja, jag är jättegammal jag vet) men klarade oss fint med en elektrisk skrivmaskin och miniräknare. Kassaboken skrev vi för hand. Ganska snabbt fick jag dock en s k "stans", ett astungt stort bord i plåt med en liten skärm och ett tangentbord. På den kunde man registrera siffror men inte mycket mer.
Det krävdes 4 män för att bära ut stansen när jag fick min första dator, en klumpig historia men jag var eld och lågor för att man kunde göra så mycket på den. Skrivmaskinen blev plötsligt helt överflödig och jag kunde enkelt radera då jag skrev fel utan att använda tippex. Man pratade om att framtidens datorer då pappersamhället skulle försvinna helt. Pyttsan, visst kan dagens datorer oerhört mycket och är ovärderliga på jobbet, men inte sjutton har det blivit mindre papper för det. De går ju nämligen inte lita på till 100%, på ett ögonblick kan allt bara vara borta i cyberrymden och då måste vi ha allt printat på papper för säkerhets skull.
I början av min jobbkarriär var det ingen som tyckte det var speciellt konstigt att datorn strejkade ibland, då körde man bara allt manuellt i stället och det funkade lika bra. Nu blir det mer eller mindre katastrof med ett datastopp, hela företag stannar och man förlorar massor av värdefull tid och pengar. Det var precis vad som hände oss idag, så när som på lite papperssortering och annat småpyssel kunde vi inte jobba alls förrän sista två timmarna av dagen, alla bara gick och suckade. Numera kräver man att datorerna bara ska funka, det är ett måste. Jag lider med de som jobbar på datasupport, det måste vara ett mardrömsyrke. Fast å andra sidan blir ju folk väldigt glada när deras bästa "arbetskompis" fungerar igen.
I morgon har vi alltså nästan en hel dags jobb att ta igen så nu måste jag gå till sängs och vila ögonen ett tag, god natt allihop!
Ines väckte mig tidigt men somnade om ett tag i vår säng. Nästa gång vaknade jag av en liten fot som sparkade mig på armen. Blev full i skratt för Ines låg på tvären i mitten av vår säng och Nils, som vanligtvis är halvt omöjlig att flytta då han sover, låg precis på kanten mycket nära att ramla ner.
Kanonväder ute så redan vid frukosten bestämde vi oss för att det skulle premiärgrillas till kvällen, men först en tur till Essvik där några kreativa vänner höll konstrunda i sitt hem. Hela familjen Boholm-Wall är konstnärliga av sig, mamma Lotta är träbildhuggare, pappa Janne skådespelare och de tre döttrarna pysslar med lite av varje, bl a foto, teckningar, inredning och bakning dagen till ära. Vi fick titta på Lottas ateljé och se på flera av hennes och barnens alster i trädgården. Totempålarna hon har gjort till var och en av barnen var imponerande. 
Ines spelade boll med GIF-kaninen.
Vi fick också se Lotta "in action" och det är imponerande vad hon kan skapa med en motorsåg. Hon jobbar naturligtvis även med betydligt mindre och smidigare verktyg för att få till detaljerna. 
Måste också få visa en av de andra besökarnas minst sagt udda bil som Janne fick provsitta. Han skulle förresten bl a spela teater med Marika Lagerkrantz i sommar. 
Bilen var tillverkad någon gång på 60-talet och gjorde en maxfart på ca 80 km i timmen under gynnasamma förhållanden.
Man blir lika förundrad varje gång man ser en nyfödd liten människa, vad otroligt små de är! 
Vi kunde ju naturligtvis inte lämna Åsa & Johan i fred speciellt länge med sin nyfödda. Fast vi frågade så klart först om de orkade med oss redan idag innan vi klampade in. Åhh vilken fantastiskt söt kille han är, lille Charlie, så bedårande! Ines blev alldeles till sig över bebisen och såg jättenöjd ut när hon fick hålla honom och kramas försiktigt. När han grät lite gungade hon honom så han somande om, undrar om det är en instinkt att göra så...?
Med tanke på Andréas ömma blick så skulle det inte vara speciellt förvånande om jag blir mormor inom en 5-års period, hon är verkligen barnkär och har så varit sedan hon själv var liten. Lekte ofta med dockor från 1,5 års ålder, lill-mamma brukade vi kalla henne. Hoppas dock att hon väntar några år till i alla fall.
Måste få visa er den här bebis-bilden som jag hittade av en slump på internet. Jag har nämligen jobbat med den här lille killens farfar och när han visade sitt nya barnbarn så fick vi oss ett gott skratt. Visst är han underbar: 
- Äta, sova, äta, sova...hur kul är det på en skala? Mer action please....